WILLMAKEIT

Jag har fått frågor om varför min pappa satt inne, om jag inte kan skriva mer om min uppväxt osv. Så därför tänkte jag nu dela med mig av mitt minne ifrån:

Mamma och pappa hade ett våldsamt bråk, som vanligt. Jag minns att jag gömde mig i tvättstugan. Pappa och min bror stack iväg och skulle fiska. Ett tag senare kommer några poliser hem med min bror. De berättar att pappa är misstänkt för ett rån. Mamma var fortfarande förbannad och sa att de inte skulle förvåna henne. Vi åkte med till polisstationen där min bror skulle bli förhörd, han fick inte säga något till oss innan förhöret varit. Mamma och min bror satt knäpp tysta jag försökte liva upp stämningen och intalade mig själv att pappa var oskyldig. Till poliserna sa jag: "Ni måste ha tagit fel person, för min pappa skulle aldrig göra så". Det visade sig att jag hade fel. Och därefter träffade jag bara pappa en gång på fem månader och de var när vi hälsade på i Göteborg där han satt häktad. Därefter var han ute i ett år under tiden han inväntade sitt fängelsestraff. Den tiden var fruktansvärt jobbig. Jag blandades med känslor av att bara vilja ha allt överstökat och att de året aldrig skulle passera.

När jag träffade pappa i förrgår, kom vi in på ett väldigt speciellt minne för oss, som fick oss båda att bli tårögda. Eftersom jag fått önskemål att dela med mig av min uppväxt, delar jag med mig av det speciella minnet.

När jag gick i årskurs 4-5, så satt min pappa i fängelse. Då var mina föräldrar fortfarande gifta och det var en jobbig tid för oss allihopa. Pappa och jag har alltid haft en väldigt nära kontakt och han har, trots allt, varit familjens pelare. När han inte längre var där, kände jag en stor tomhet. Pappa berättade att han börjat följa en TV-serie som heter "Kvinnofängelset", jag ville såklart också titta på det eftersom han gjorde det. Problemet var bara att jag gick och la mig halv åtta om kvällarna och "Kvinnofängelset" gick klockan tolv på natten. Jag löste det på så vis att jag gick och la mig vanlig tid men ställde klockan till när pogrammet började. När jag tittade på pogrammet visste jag att vi såg samma saker hända, samtidigt. På så vis kändes det som att vi var tillsammans. Dagen efter dissuterade vi avsnittet när han hade telefon tid. Vi började även skriva om det i våra brev till varandra, jag namngav honom som Bea och han mig som Lizzie (två av kvinnorna i serien). Det händer fortfarande att jag skriver Bea till honom och han Lizzie till mig. Det gav verkligen sammhörighet för oss, och det var något positivt i allt det negativa.

Seriens logga