WILLMAKEIT

Denna nya bloggen kommer vara igång i dagarna. Skriv om du vill ha den!
Jag är så himla glad för era kommentarer, tror inte ni förstår vad de peppar mig. Tack så hjärtligt!

Bild på ett hemlöst par
(tagen ifrån Google)

Fotografi på tre bostadslösa personer
(De har alla godkänt publicering av fotografi).


Har du några frågor om..

Tveka inte att fråga då!

Ni som följer min blogg vet att jag startat en insamling. Mestades så samlar jag in schampo/tvål och kläder. De ska jag skänka till ett ideelt hus för hemlösa. De som arbetar där får inget ekonomiskt stöd, därför är alla gåvor väldigt viktiga, för att de hemlösa ska kunna ha tillgång till mat, dusch och tak över huvudet under natten.


Jag tänkte uppdatera om insamligen och berätta att den går bra! Jag räknar med att kunna lämna över de om lite mer än en vecka.

Jag ska sluta med.. allt som får de som får mig att komma på fel väg.

Jag kan bättre än såhär. Istället för att hamna i samma spår som min pappa, så ska jag använda mina erfarenheter positivt. Det kommer gå bra! Jag ska bli bra. Med de orden gör jag mig i ordning för sängen och tar natte ciggen.

"Jag och en tjejkompis körde vid torget och såg plötsligt pappa. Han blev jätte glad att se mig, vilket i sin tur gjorde mig glad. Men han var konstigt, väldigt konsigt. Och han luktade sött, väldigt sött. Sedan försvann han iväg, in i något hus. Jag såg civil poliser som hade span på honom. Han kom tillbaka och sa "Det finns något du kan ge som skulle gjort mig jätte glad". Jag förstod vad han menade och lämnade över redline påsen i en kram. Han tog upp den på öppen gata och började smaka på det som var i pulver form."

Detta var en dröm, men det kunde lika gärna hänt i verkligheten. Det har hänt i verkligheten. Men jag har varken sett eller hört ifrån pappa på två veckor..

Kommentar till inlägget: "SPLITTRAD"
"Känn dig inte ensam. Du har vissa bloggläsare, kanske inte vid dig men i tankarna och på andra sidan datan. <3 Jag kanske inte känner dig men jag vill endå att du ska må bra. Kram/ Stephanie"

Mitt svar: Det där värmde verkligen! Tack så jätte mycket för din omtanke!

1 nagellack, 1 ögonskugga, 2 ögonpennor, 2 linnen, 1 kofta. Det var vad jag fick med mig hem efter dagens tur. Jag kan väl tillägga att allt var gratis (det egentliga värdet är runt 800 kr).


 
"Men.. tänk om jag åker fast?"
"Du är redan fast, tänk om du blir fri!"

Det är så otroligt klockrent, för det är så det känns. Jag är fast, kan inte sluta.

Splittrad, söndrig, trasig, rädd, upprörd, ensam, besviken, ångest, gråtfärdig. Jag ska iväg nu, jag ska bita ihop, jag ska le, jag ska vara den jag utger mig för att vara. Jag hatar den delen, den är så falsk, så oäkta, så glad, så oberörd, så lite jag.

Idag ringde jag till härbärget, som jag samlar in schampo, tvål, kläder mm till. De blev jätte glada.
Jag kom precis hem, jag köpte dusch tvål, hand tvål, tandborstar, axe schampo och tre andra schampo.

Det är en blogg där de hemlösa har chans till att få sin röst hörd. Läs deras egna tankar, minnen och upplevelser. Det är både otroligt tänkvärt och läsvärt. Såhär lyder bloggens beskrivning:

"Det spelar ingen roll om du bor, var du bor eller hur du bor – även om du är hemlös kan du ha en blogg. För alla bär sin historia, vill göra sin röst hörd. Det handlar om demokrati, om människors lika värde, om att möjligheter ska vara öppna för alla.Därför startar Situation Sthlm ”Situation Blogg”. En blogg lika unik som boken ”Hemlös – med egna ord”, där texter om kärlek, skuld, sprit, knark, längtan, död, lycka och drömmar lockat närmare fyrtio tusen personer att köpa boken.Vad ”Situation Blogg” kommer att handla om vet vi inte.Det är ju det som är fascinationen med en blogg"

Två ord: Besök nu!
http://hemlos.situationsthlm.se

"Vet dina föräldrar om din blogg? Isåfall läser dem den? Puss <3"

Mitt svar: Nej, det vet dem inte. Så vitt jag vet, så känner ingen i min närhet till min blogg och det är så jag vill ha det. Min blogg är inte bara till för att jag vill sprida kunskap och förståelse för hemlösa/missbrukare, hur det är att växa upp med missbrukande föräldrar och hur man kan hjälpa/bli hjälpt. Jag ser den även som en kompilkation till en samtalskontakt. Om någon i min närhet hade haft min blogg adress, så hade jag inte kunnat vara så ärlig när det gäller de privata sakerna. Därmed hade bloggen tappat en stor del av poängen. Tack för din fråga, jag blir så glad när ni tar er tid och vågar fråga.

Igår kväll så läste jag på härbärgets sida att de behövde tvål och schampo. Jag beslutade mig för att börja samla in det. Bara under dagen har jag fått ihop fyra schampo/tvål. Dessutom har jag ordnat två deo och två tandborstar. Gör det du med! Det är bara att fråga runder om dina nära/kära har något hemma eller några slantar att skänka till det. Som man brukar säga, många bäckar små!

Var, för ovanlighetens skull, inne på min mail igår. Och fick då syn på ett mail som gjorde mig rörd.

"Hej! Jag hittade din blogg i dag och blev väldigt berörd.
Det är väldigt sorgligt och hemskt att du måste gå igenom något sånt här.. Jag har några frågor kring stöd. Har du fått bra stöd av någon psykolog? Är din historia om din pappa "känd" så att du har blivit kontaktad av socialstyrelsen/psykologer/kommunen? Vet inte riktigt hur det går till, så det är därför jag frågar. För jag förstår att det kan vara skönt/är nödvändigt att prata med någon...
 Önskar dig allt gott.
Stor kram"

Mitt svar: Tack så hemskt mycket för att du tog dig tiden att skriva detta! Jag har haft samtalskontakt sedan jag gick i 3:e klass. Det har dock varit en hel del olika, pågrund av att psykologerna/kuratorerna skulle ha pappa-eller mamma ledighet, pension och att jag slutat på skolor/fyllt 18 (och därmed mist min rättighet till att prata med kuratorn på skolan/inte längre räknas som barn och därmed inte får gå på BUP. Socialstyrelsen och kommunen har ordnat så jag fått komma i väg på sommar läger och anhörig grupper (för anhöriga till missbrukare). Förutom det så har de inte gjort mycket annat. Jag känner inget som helst förtroende för dem. När jag var 13 år försökte de sätta LVU (lagen av vården av ungdomar) på mig. Det innebär att de ville tvångsplacera mig i ett familjehem. Vid den tiden hade min familj varit kopplad till socialen i fem år och de visste vilka hemförhållande jag och min bror levde under, med två föräldrar som alltid bråkade, var berusade eller påtända. Så man kan ju inte säga att de var speciellt snabba på att göra något. Jag hoppas du fått svar på dina frågor och om inte så är det bara till att skriva igen! Tack än en gång, för att du vågar fråga!

Idag ska jag träffa min pappa och låtsas mamma. Vi ska åka och shoppa. Ska bli väldigt kul!

Update: Det blir inte av.. Varför är jag inte förvånad? Jo för det är inget ovanligt att de i sista sekund, säger att det inte hinner eller kan. Men förmodligen så skulle vi göra det imorgon istället.

Ringde pappa innan. Det kändes bra förutom en sak. Han började prata om min lillebrors bortgång, detaljerat och känslosamt.. Det gjorde så ont. Men som vanligt höll jag mig stark för hans skull. Orkar inte skriva mer om det nu.. gör för ont.

Nu ska jag ringa härbärget, i en nära liggande stad, för att fråga ifall de hemlösa är i behov av kläder osv. Uppdaterar så fort jag pratat med dem!

Update: Har inte fått tag på dem än. Tror inte de är där före 21.00 eftersom de öppnar för de hemlösa då. Testar då igen.

När jag gick i 6:e klass började jag snatta. Det gick snabbt ifrån godis till kläder. Jag blev väldigt skicklig. Men efterhand som jag blev mer och mer självsäker tog jag för många risker. Det resulterade i ett att jag blev påkommen och därmed gripen. Jag lovade mig själv att aldrig mer sno någonting. Det höll nästintill ett halvår, sen började jag igen. Tro det eller ej men det blir som ett mönster, måste, beroende.
Förra helgen var jag på samma köpcentrum och tog tre klänningar, BH:ar, trosor, ögonskuggor, eyeliner, örhängen, ringar, armband osv. Jag är så jävla trött på mig själv! Här är iallafall ett papper av anmällningspapprerna ifrån när jag blev gripen. Det var absolut inte kul att bli hemkörd i polisbil, bli förhörd och få hem dessa papprerna. Förhoppningsvis kanske det kan ge en tankeställare till andra att inte börja snatta.



Har du någongång snattat/varit med om att någon snattat?

Jag praktiserar på ett dagis och där är en 5-årig flicka som berättade saker, för mig, som jag tog på största allvar. Jag tog upp det med övrig personal. Tur var väl det, för det visade sig att de misstänkte missbruk hos hennes pappa och att socialen var inkopplad. Kanske kände flickan av att jag hade samma erfarenheter. Låter kanske konstigt, men jag tror på det, eftersom jag själv i många fall kan känna av när andra har liknande problem som mig. Jag uppdaterar om detta snart!

Update
Flickan: Min pappa har eget bränne
Jag: Jaså, som han eldar med eller?
Flickan: Nej, som han dricker (pekar på munnen)
Jag: Jaha, gör han det ofta?
Flickan: Ja och öl också

Ni som jobbar med barn ta sådana här signaler på allvar! Det önskar jag att någon gjorde i mitt fall.

Jag drack igår, jag och pappas kompis fick i oss någon tablett, jag fick hjärnskakning, jag bråkade med folk, jag pratade för mycket, jag skämde ut mig! Men jag hade kul, blev bjuden på många drinkar/inträde och kände lite mindre ångest och lite mer glädje i några timmar.

Kommentar till: "KÄNSLOR UPP I HALSEN".
"Hej hjärtat, klicka in på din blogg av en ren händelse. Läste lite och insåg ganska snabbt vilken situation du lever i. Har du familj utanför kärnfamiljen som kanske kan hjälpa dig eller några vänner? Och då menar jag vänner som hjälper i vått och torrt. // Kramar"
Mitt Svar: Först och främst vill jag tacka för den fina kommentaren. Nu till frågorna. Jag har ingen "stöd familj" om det är de du tänker på. Jag bor tillsammans med min mamma och låtsaspappa. Tidigare har jag gått hos en psykolog men när jag fyllde 18 försvann min rätt till samtals kontakt på BUP (barn-och ungdoms psyk). Jag har min pojkvän, mormor och tre nära vänner. Men jag vill inte tynga ner dem med mitt. Jag vet att de alla finns för mig och vill ställa upp men det är svårt.. dels för att jag gärna undviker att tänka på det (bortsett ifrån när jag är själv) men också för att vi är på så olika nivåer, de förstår inte vilket är begripligt. Men det gör att jag är rädd att de ska dömma mig.

 Det känns verkligen som att känslorna står mig upp i halsen, att de kommer hoppa ut och avslöja mig om jag öppnar munnen. Att de kommer berätta allt jag gjort, vilken dålig människa jag är. För det är precis vad jag blivit. Från att ha hjälpt missbrukare/hemlösa, kämpat för deras rätt, försökt få de på bättre tankar osv så har jag nu börjat vandra samma väg som dem. Det sjukaste av allt är att det känns som det är detta jag är gjord för, det känns som hemma, som trygghet. Det är fruktansvärt skrämmande eftersom jag vet att det är därför många barn till missbrukare själva blir kriminella/missbrukare, det är ju för att det är det man är van och uppväxt med. Jag vet om det och ändå gör jag inget åt det.. varför vänder jag inte bara? Jag känner mig svag, vilsen och ensam. Jag orkar snart inte hålla allt inom mig. Snart spyr jag ut alla känslor.

Valborgsfirande igår och som vanligt kom denna frågan upp:



(Läs inlägget nedan, för att förstå varför jag är så trött på snack och frågor om min pappa och låtsas mamma.)