WILLMAKEIT

Jag har precis städat i gardroben och lagt undan kläder som jag ska ge till härbärget.
Har du kläder som du, din mamma, pappa, syskon, vänner mfl inte använder, sök upp härbärget i din kommun och skänk det!

Träffade pappa i förrgår. Jag skulle få mina pengar, tror ni att jag fick dem? Svaret är nej. Däremot så berättade han en del sjuka saker han hittat på (han tyckte dock inte att det var några konstigheter med de). Jag visste redan om de mesta av de, men tänkte att även ni skulle få ta del av en av dem.

1. En gång när polisen hade span på honom tog han på sig en förklädnad i form av en peruk, feta solbrillor, lång rock och käpp. Han tog alla sina värdesaker (knark, fjäderbatong, hagelgevär, pengar, smycken..) och la i en sportbag, som han sedan gömde i skogen. När allt hade "lugnat sig" hämtade han sakerna.

 Det var en godartad tumör + en blodsjukdom som framkallar proppar. Tur att det inte var en elakartad tumör iallafall, jag andas ut!

Ringde alla sju mobil nummer, jag har till pappa. Men utan lyckat resultat. På det ena numret var det dock en man som svarade. Antar att han sålt eller bytat bort den. Skickade sms till de andra telefonerna att han skulle ringa, men det har han inte gjort. Orolig.

Kommentar till "FRÅGESTUND":
"Hur gammal är du?hur många syskon har du?"
Svar: Jag är 18 år. Jag har en hel bror, en halv bror (som numera är i himmlen) och tre låtsas syskon. Tack för din fråga.

Jag har fått frågor om varför min pappa satt inne, om jag inte kan skriva mer om min uppväxt osv. Så därför tänkte jag nu dela med mig av mitt minne ifrån:

Mamma och pappa hade ett våldsamt bråk, som vanligt. Jag minns att jag gömde mig i tvättstugan. Pappa och min bror stack iväg och skulle fiska. Ett tag senare kommer några poliser hem med min bror. De berättar att pappa är misstänkt för ett rån. Mamma var fortfarande förbannad och sa att de inte skulle förvåna henne. Vi åkte med till polisstationen där min bror skulle bli förhörd, han fick inte säga något till oss innan förhöret varit. Mamma och min bror satt knäpp tysta jag försökte liva upp stämningen och intalade mig själv att pappa var oskyldig. Till poliserna sa jag: "Ni måste ha tagit fel person, för min pappa skulle aldrig göra så". Det visade sig att jag hade fel. Och därefter träffade jag bara pappa en gång på fem månader och de var när vi hälsade på i Göteborg där han satt häktad. Därefter var han ute i ett år under tiden han inväntade sitt fängelsestraff. Den tiden var fruktansvärt jobbig. Jag blandades med känslor av att bara vilja ha allt överstökat och att de året aldrig skulle passera.

Jag ringde till sjukhuset innan idag och pratade med mammas man. Han hade svimmat idag.. de vet inte varför, bara att han är i väldigt dåligt skick. Känns inte roligt. Men jag kan ju inte påverka det eller göra något åt det nu, så jag ska försöka göra det bästa möjliga av denna kvällen. Ha en fin kväll!

Istället för att svara på alla frågor direkt, så kommer jag ta en fråga om dagen.

Kommentar till "FRÅGESTUND":
"Varför satt din pappa inne?"
Mitt svar: Det beror på vilken gång du menar. Om du menar under tiden jag gick på mellanstadiet, så var det för att han gjorde ett rån. Efter det har han suttit inne för narkotika brott i form av langning, innehav osv, vapen innehav, för att ha kört narkotika/alkohol påverkad osv. Hoppas du fick svar på din fråga!

Pratade med mamma för ett tag sen. Hon sa att alla symtom stämde in på att det var prostata cancer, men att vi inte skulle "måla fan på väggen", för det behöver ju inte vara så.

I måndags bråkade jag och mammas man riktigt rejält
I tisdags blev vi sams och han blev inlagd på sjukhus
Idag fick jag reda på att han kanske har prostata cancer

På måndag har han varit inlagd i en vecka och då ska de röngta och ta prover.

Jag läste en annan blogg idag, där de tipsade om låten "Jag väljer att leva". Jag gick in och lyssnade på den och nu är jag helt fast i den.
Så nu vill jag tipsa er! Här nedanför är en del av texten.

"Det skulle va lätt, att bara ge upp
Sluta försöka, bara lägga ner
Skönt att sluta kämpa, slippa streta emot
Sluta resan, när livet känns för hårt
Men jag väljer att leva, jag väljer att se
Se det goda, som finns runt omkring oss
Jag väljer det, jag väljer att älska
Jag väljer att ge
Ge av mitt hjärta av allt det jag har
Jag ger, har ändå allting kvar
Jag ser i din blick, du vet hur det är
Att ständigt försöka, att överleva här
Att springa fort och fortast
men ändå inte komma ikapp
att ge allt du har
men aldrig komma ända fram
ända fram"

Fin text va? Gå in på http://www.myspace.com/lenehsingersongwriter för att lyssna.
 Låten "Jag väljer att leva" ligger där jag har gjort en röd markering.

Mötet gick helt okej. Det var egentligen bara ett möte för att se så medicinen funkade och för att jag skulle träffa min nya läkare. Men jag har så mycket saker inom mig och en del kom upp, när det frågade hur det var med mig. De ansåg att det var bäst för mig att bryta kontakten med pappa och att fokusera på mig själv. Lättare sagt än gjort, men det förstod ju dem med. De sa även att jag var i stort behov av en samtalskontakt, så det skulle de försöka ordna. Men vänte tiderna var flera månader långa på vårdscentralen. Så antagligen får jag börja gå till vuxen pysk. Det låter värre än vad det är, det är väl samma sak som Barn och Ungdoms psyk fast för de som är 18 år och uppåt. Föresten min förra psykolog var inte med på möte, det var synd.. men läkaren verkade iallafall bra.

Om två timmar ska jag på möte på BUP (barn och ungdomspsyk) där jag gick innan jag fyllde 18. Jag ska iallafall träffa min nya läkare, sjuksköterkan på BUP och psykologen jag hade där.
Känns kul att jag ska träffa min förra psykolog, jag tyckte verkligen om henne. Tråkigt att jag var tvungen att sluta gå hos henne för att jag fyllde 18, det förändrar ju inte vår kemi. Men sådana är lagarna. Nu ska jag hoppa in i duschen och göra vid mig, så jag ser lite anständig ut.

Hur och varför man blir medberoende
Man blir medberoende när man har en anhörig som missbrukar. Det är smärtsamt att se någon man älskar förändras drastiskt, utan att man kan göra någonting för att förhindra eller stoppa det.
Hur man är som medberoende
Som medberoende ställer man upp och gör uppoffringar medan man försummar sina egna behov.
Känslor vid medberoende
Maktlöshet, frustration, saknad, skam, skuld, oro, rädsla och sorg. Man sörjer den personen som missbrukaren en gång var.

Jag har varit, och är, själv medberoende. Jag har gått i två olika anhörig grupper och faktiskt även varit på ett behandlingshem för medberoende ungdomar. Det gav mig mycket. Bara det att få möta andra i liknande situationer och få dela tankar med personer som verkligen förstår.

Jag känner mig stolt och nästintill hög för att du tycker att jag är duktig, för att du sa att jag är duktig, för att du blev glad, för att jag fick dig glad! Jag har ångest för att det jag gjorde var fel.

Igår när jag hittade kategorin för barn, på kriminallvårdens hemsida, så var jag tvungen att maila kvinnan som hade hand om den. Hon svarade på mitt mail, jag tyckte det var fint av henne att ta sig tid till det!

Jag skrev:

Hon svarade:

Nu när jag börjat om på en ny blogg, vill jag veta vad du undrar över.
Därför tycker jag att vi kör en frågestund!

Jag kikade precis in på Kriminallvårdens hemsida och upptäckte att de hade en kategori för barn. Där barn till en förälder som sitter inne kan ställa frågor eller läsa andra barns berättleser och dela med sig av sina egna. Att känna att någon har liknande känslor och att någon annan är i en liknande situation gör väldigt mycket!Jag önskar det fanns något jag kunde göra för barn som är i samma situation som jag var.
 Nedanför är två exempel på vad barn har skrivit.

Har kollat runder lite på jobb, jag tar ju studenten detta året. Helst skulle jag vilja jobba på kriminallvården, behandlingshem, härbärge eller med barnen till de intagna/boende. Mina erfarenheter har gett mig större kunskap och ökad förmåga att känna förståelse, nu vill jag använda det till något postivit. Jag tänkte ringa lite samtal imorgon. De flesta arbetena kräver vidare utbildning vilket är förståligt, men jag vet att jag har läst en del kuser som jag har stor fördel av. Vi får se var det leder. Om inget annat så kan jag kanske få reda på vilka utbildningar som krävs.

Här kommer en intervju som jag gjort

 Vilka bor på härbärget och vad får de för stöd?
Svar: De är utslagna människor som tagit till flaskan. Några utav dem lider även av psykiska problem, och kan därför inte ta hand om själva. Vissa utav dem är även knarkare, och kan därför inte skaffa eget boende.7/10 av personerna är missbrukare från och till. Just nu är det ca 8st som bor här på nätterna. Hjälpen finns för de som är 18 år och uppåt. De är mestadels herrar som bor hos oss och nuläget har vi endast en kvinna boendes här. Personalen ska arbeta för dem, lyssna och stödja dem. Deras arbetssätt ska vara pedagogiskt.

Vilka problem uppstår på boendet?
Svar: Att de försöker manipulera personalen om drog och alkoholvanor. Konflikter kan uppstå när en bunte människor som alla bär på mycket känlsor lever tillsammans. Vi har ett larm här ifall det skulle bli för våldsamt, men det är inte ofta vi behöver använda det, eftersom de oftast löser det själva.

Vilka förutsättingar och regler gäller för de boende?
Svar: De får inte använda några droger i huset, men därimot kan de använda de på dagarna. Men de får inte vara så påverkade att de stör någon annan eller inte kan ta hand om sig själva. De boende ska använda härbärget som ett akutboende, där de ska bo i högst några veckor till ett halvår. De är också väldigt viktigt att hålla tiderna. Om man ex kommer in efter kl 20.00 är dörrarna låsta, och då kommer man inte in under den natten.

Hur klarar sig de boende ekonomiskt?
Svar: Existens minimum per månad är 2000 kronor.

Vad ligger kostnaderna på att bo och äta hos er, per månad?
Svar: Kostnaden ligger på ca 3313 kronor.

 Vad gör personalen för de boende, och kommer dem vidare?
Svar: Personalen fungerar som ett stöd, som ska få de boende att ta tag i sig själva och sina liv. Det är ett korttidsboende och de får hjälp till motivation att söka sig därifrån.

Hur lång tid rör sig kortidsperioden om?
Svar: Från ett per veckor till ett halvår. Sedan bör de kvalificera sig för egen lägenhet. Och den hjälpen ska de ha fått utav oss.

Min tanke: Det var två saker jag reagerade på. För det första, så har de 2000 kronor att röra sig med, medan sovplats/mat kostar 3313 per månad. Det går helt enkelt inte ihop. Jag intervjuade några av de boende och de förklarade att de helt enkelt fick gå utan mat en del dagar och sova utomhus.
Den andra saken jag reagerade på var att chefen nämde att det var ett korttidsboende och att de var personalen som skulle hjälpa dem att ta tag i sina liv. Korttidsboendet rörde sig om ett par veckor till ett halvår. Under intervjuerna kom de fram att fyra av dem har bott där över två år, några längre och några mindre.

Hittade detta på internet. Måste säga det verkar som en väldigt vettig person, som skrivit det.


Jag håller verkligen med om vad som står i texten. Och hur förnedrande är det inte att bli bedömd utifrån om man är värdig ett boende eller inte? Men det värsta av allt är att även fast de visar att de vill, förnedras, kämpar så får det nej ifrån alla håll. Personligen har jag sett och hört det, flera gånger.

När jag träffade pappa i förrgår, kom vi in på ett väldigt speciellt minne för oss, som fick oss båda att bli tårögda. Eftersom jag fått önskemål att dela med mig av min uppväxt, delar jag med mig av det speciella minnet.

När jag gick i årskurs 4-5, så satt min pappa i fängelse. Då var mina föräldrar fortfarande gifta och det var en jobbig tid för oss allihopa. Pappa och jag har alltid haft en väldigt nära kontakt och han har, trots allt, varit familjens pelare. När han inte längre var där, kände jag en stor tomhet. Pappa berättade att han börjat följa en TV-serie som heter "Kvinnofängelset", jag ville såklart också titta på det eftersom han gjorde det. Problemet var bara att jag gick och la mig halv åtta om kvällarna och "Kvinnofängelset" gick klockan tolv på natten. Jag löste det på så vis att jag gick och la mig vanlig tid men ställde klockan till när pogrammet började. När jag tittade på pogrammet visste jag att vi såg samma saker hända, samtidigt. På så vis kändes det som att vi var tillsammans. Dagen efter dissuterade vi avsnittet när han hade telefon tid. Vi började även skriva om det i våra brev till varandra, jag namngav honom som Bea och han mig som Lizzie (två av kvinnorna i serien). Det händer fortfarande att jag skriver Bea till honom och han Lizzie till mig. Det gav verkligen sammhörighet för oss, och det var något positivt i allt det negativa.

Seriens logga

Kommentar till "HAR DU INTE FUNDERAT PÅ ATT ANMÄLLA?"
"Håller helt med simone, men förstår att det tar emot när din mamma är tillsammans med honom. Även fast han kanske inte betyder så mycket för dig, så tar det emot och svider lite att göra något sådant mot sin mamma.. :/ Ett svårt val, går det inte att prata med din mamma om det?"

Svar: Tack för din fina kommentar! Nej precis, det har du rätt om.. Hon har haft det ännu sämre innan och nöjer sig därför med honom eftersom hon tror det är de bästa hon kan få. Det är svårt att övertyga en kär, svag och olycklig mamma till att anmälla sin man.. När jag säger något negativt om honom säger hon ofta "Ja, man skulle varit ensam och sitta här och ruttna i lägenheten va? Man ska inte få lov att må bra!". Att hon reagerar så försvårar ju det hela. Men, som sagt, era kommentarer ger mig kraft att gå emot det som är fel och istället ta steg mot det som är rätt, så kanske är jag snart där?